Sverige har en dålig migrationspolitik

Jag följer svensk politik på avstånd. Jag är lite fascinerad över hur extremt mycket som hänt i invandringsdebatten under de senaste åren, och tycker att det är ganska coolt hur otroligt mycket fakta och forskning som numera är ett självklart inslag i debatten. Så var det inte förut, inte vad jag minns – all statistik, alla rapporter, alla beräkningar. Alla fakta på bordet inför en politisk diskussion. Även om vissa människor förstås blir sjukt upprörda över att folk försöker ta in alla fakta.

Personligen vill jag avskaffa det nuvarande asylsystemet i sin helhet och börja om från början med lagar designade för det nya århundradet. T.ex. ersätta absurda, livsfarliga och dyra flyktingresor över havet till förmån för handläggningar utanför Sverige och visum för de som beviljas. Förslagsvis till ett antal som motsvarar den kapacitet och betalningsvilja som Sverige anser sig ha.

Jag blir dessutom helt utmattad över att se hur oerhört dåligt Sveriges övriga migrationspolitik fungerar. Migrationsverket säger själva att de har plockat handläggare från alla andra avdelningar för att hantera den stora mängden asylsökanden som de har fått in, vilket förstås har gjort att all annan migration i praktiken har fått upphöra då visum inte utfärdas inom en rimlig tid. Studenter får inte studentvisum, arbetstagare får inte sitt arbetsvisum i tid för att kunna tillträda sina tjänster. Handläggningarna för ett arbetsvisum (även för säsongsarbetare) är nu över ett år. Vem har tid att vänta över ett år på en anställd? Hur ska man planera sin verksamhet? Vilket företag kan ta hänsyn till nästa års säsong innan årets säsong har börjat?

Det frustrerar mig av så många skäl. Dels för att jag tror starkt på fri rörlighet, speciellt när det inte skadar någon annan (det är ju gratis för en skattebetalare med invandrare som inte finansierar sin vistelse med skattepengar), dels för att Sverige tappar så mycket på det – kompetens, kulturellt utbyte, skatteintäkter, ökad konsumtion inom landet etc. Svenska företag lider om de inte får anställa i den takt som de behöver. Vissa företag är helt beroende av utländsk kompetens för att kunna existera.

Är stolt över att bo i ett land som har hanterat fri invandring så himla bra. Här i Chile är det korta handläggningstider och man har rätt att jobba under handläggningstiden, vilket borde vara en sådan självklar grej för att inte begränsa möjligheterna till arbetskraftsinvandring i onödan. Kom igen nu Sverige, kan de så kan ni.

Sen har vi det här med anhöriginvandring aka kärleksinvandring. I nuläget är handläggningstiden 13-21 månader, men den går stadigt uppåt. Migrationsverkets hemsida har en funktion där man kan beräkna handläggningstiden och den säger just nu 16-18 månader när jag använder den. Det är en lite löjlig väntetid med tanke på att det bara kan handläggas på ett sätt – är man ett par så har man rätt till uppehållstillstånd. Barn får heller inte separeras från sina föräldrar.

Och det här är väl ändå den sortens invandring som vi borde värna om mest – svenskar som importerar sina partners ska ju själva försörja sina partners tills de hittar jobb, och har inget intresse av att belasta skattesystemet. Det är dessutom en byråkratisk form av tortyr att skilja kärlekspar åt och något som inte är värdigt en modern demokrati.

I sommar införs nya lagar för att göra det ännu jävligare för de svenskar som har haft oturen att bli kär i någon med ett annat medborgarskap än de själva. Kraven skärps, till exempel med ett krav på att visa upp tillräckliga inkomster för att försörja båda två (enligt vad Migrationsverket anser är lagom, inte en själv… Att ett multinationellt par skulle leva på en studentbudget går inte för sig, trots att svenska staten uppenbarligen tycker att det är OK att andra samhällsgrupper (dvs studenter) gör det), samt att visa upp en kontrakt på en lägenhet som är minst en tvåa. Lycka till, Stockholmare! Jag tycker att det är vidrigt att svenska staten leker förmyndare och lägger sig i storleken på hur vuxna människor väljer att bo. S.k ”trångboddhet” (något vars definition konstant utökas i storlek), eller flergenerationshem, är inte den katastrof som svenska byråkrater vill utmåla det till att vara.

Det här är förstås så totalt fel av så många skäl.

  1. Är de dumma i huvudet eller?
  2. Asylsökande har ingenting att göra med svenska medborgare som bygger kärleksrelationer över nationella gränser. Varför blanda äpplen och päron? Vill man nu göra det mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, går det att skriva en lag som begränsar invandrares möjligheter till att ta emot anhöriga, utan att man i samma veva bestämmer sig för att svenska personers kärleksrelationer också ska vara ett politiskt problem.
  3. Resultatet blir ju knappast att svenskar säger ”Jaha, jag får inte leva tillsammans med min make? Okej. Då rullar livet på ändå, då.” utan snarare att alla som kan (det vill säga högutbildade som är så pass kompetenta att de är anställningsbara internationellt) istället flyttar till sin partner utomlands. Sverige tappar då både intäkter och kompetens. Grattis Sverige.

Det är tur att jag har haft tid att lära mig om regelförändringarna innan de går igenom. Som bosatt i utlandet så skulle det vara ganska kört att kunna flytta hem till Sverige med José David med de nya reglerna, dels på grund av det absurda bostadskravet och dels för att jag skulle behöva ha jobb redan i förväg. Som (ganska) snart behörig lärare är jag inte orolig över arbetsmarknaden, men givetvis måste jag vara på plats för att kunna skaffa en anställning. Jag är inte villig att bo i ett annat land än José David (jag känner mig tveksam till att kunna bo i en annan lägenhet än honom ens) under en sådan lång handläggningstid (två år är en helt orimlig tid för vem som helst), så resultatet med nya regelverket blir helt enkelt att jag inte skulle kunna komma tillbaka till Sverige. Chau, utlandssvenskar, see you never. 

För övrigt så flyttade över 50 000 svenskar utomlands under förra året och statistik visar att de har högre lön och högre utbildning än svenskar i genomsnitt, vilket kanske inte är så förvånande då det är rimligt att högutbildade har större gångbarhet internationellt och har fler karriärsmöjligheter. Att aktivt försöka förhindra denna grupp svenskar från att komma tillbaka till sitt hemland kanske inte är så jävla smart (ur perspektivet ”skatteintäkter är bra för att finansiera vår välfärd”).

Men ja, nu hann vi lära oss om detta i tid innan regeländringarna och har nu bestämt oss för att skicka in en ansökan. Så tack Sverige, jag hålls bara gisslan från mitt land i några år. Hela situationen är lite absurd – vi måste söka nu, men vi kommer inte få besked förrän 2018, och sedan är det just 2018 som gäller om vi ska kunna bo tillsammans i Sverige i framtiden.

 

Lämna en kommentar

Filed under Hemma i Sverige, Politik och samhälle

Heminredningsprojekt

Det finns oerhört mycket att klaga på vår lägenhet. Vi diskuterade det idag och kom fram till att bland det mest akuta är följande:

  • Byta ut taklampan i sovrummet (just nu är det bara en ensam glödlampa utan någon slags skärm/dekoration eller sådär)
  • Byta ut gardinerna i sovrummet (de är fruktansvärt fula)
  • Köpa en ny säng – den vi har nu är för liten samt vinglar och knakar
  • Byta ut våra hemska, hemska soffor (de är små, oerhört obekväma och extremt fula i blommönster) mot en större, bekväm soffa formad som ett L. Plus skaffa en skön matta att ha bredvid.

Angående tidigare blogginlägg kan jag hälsa att jag kort därefter köpte ett dyrt, men oerhört bekvämt duntäcke med tillhörande påslakan. Sover hundra gånger bättre numera. Det var verkligen det mest akuta att åtgärda. För övrigt har jag nu lagt märkte till att det inte finns bäddmadrasser i Chile. Det provocerar mig, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Får undersöka om det är värt att investera i det.

Då de flesta lägenheter hyrs ut möblerade har jag frågat José David om det inte vore rimligare att bara ja… ge upp och byta lägenhet istället. Listan kan göras längre än vårt ”mest akuta”, men gör vi det som står där så tror jag att lägenheten kan kännas rätt så hemtrevlig, något den inte gör just nu. Skulle gärna vilja måla om i rummet också, det har för närvarande en hemsk knallgul färg.

Han vill dock inte flytta, av tre skäl:

  •  Den har en fantastisk havsutsikt (sant, men det har många lägenheter här…)
  • Den är billig (sant, men vad blir extrakostnaden i att behöva fixa massa grejer?)
  • Läget (det är sant, jag gillar att bo här, men det fyller ju inte samma praktiska funktion nästa år när vi båda har lämnat Santa María)

Ett annat krux är att han inte har några pengar alls, då han är student i ett land utan CSN. Det ser för närvarande lite mörkt ut kring ifall han ska kunna påbörja sitt sista år på sin utbildning nästa termin (pga dyra terminsavgifter och knepigt att få statliga studielån). Åh vad jag inte vill att han ska bli ännu ett nummer i statistiken av chilenare som inte får studera färdigt, och istället snubbla vid mållinjen.

Hur som helst så blir det förmodligen jag som måste betala allt om det ska bli någonting av våra heminredningsprojekt, vilket jag verkligen vill då jag känner att jag behöver få komma till ro i min lägenhet, få känna att jag är hemma. Jag vill bli glad när jag ser min lägenhet, och kunna slappna av. Det är svårt att göra det när man stör sig på allt i lägenheten.

Utöver mitt fantastiska duntäcke har vi dock genomfört några småprojekt. Vi har köpt nya bestick, koppar och glas vilket genast har gjort matstunderna mycket trevligare. Nästa projekt till köket är att köpa en stavmixer samt fler vinglas (just nu har vi 3 stycken, vilket gör att det blir pinsamt varje gång vi har gäster över).

Men ja. Hur tusan jag ska finansiera detta vet jag inte. Det får ta tid, och jag får snoka runt ordentligt på andrahandssajter. Och man får väl sluta äta mat, antar jag…

Lämna en kommentar

Filed under Chile

Bostadsmarknaden 

Många här har bilden av Sverige som det utvecklade väst, en slags idyll som har allt. De förstår inte varför jag som kommer därifrån har valt bort det till förmån för Chile. Det är komplext.

Det finns ju massa saker som jag faktiskt valt bort. Som fungerar bättre här än där, åtminstone för mig. T.ex. kan man få tillgång till högkvalitativ sjuk- och tandvård samma dag som man vill ha den. Och bostadsmarknaden är i sig ett intressant tema – här är det bara att skaffa sig en bostad. Det är enkelt och smidigt. Det finns bostäder i alla prisklasser. Jag har aktivt valt att bo billigt med vissa uppoffringar, något det inte finns lagligt utrymme för i Sverige. Det är billigare med gasspisar än elspisar, det är billigare att isolera husen sämre, det är billigare att hantera sin egen varmvattenförsörjning, det är billigare att renovera mer sällan. Lägre standard, lägre priser. Vilken frihet (och lyx!!) att slippa vara tvingad av staten att spendera mer pengar än man har råd med för att bo finare än man behöver. Sveriges höga krav på standarder på bostäder är verkligen nonsens. Nu när jag tillåts betala mindre får jag mer pengar över till annat. Jag får alltså spendera mina pengar som jag själv vill. 

Lämna en kommentar

Filed under Chile

Lite kärlek till Chile

Det är märkligt hur ens bostadsort kan påverka ens mående så mycket. Egentligen är ju den mänskliga upplevelsen i stort densamma oavsett vart man bor. Ja, alltså, att vi människor är lika varandra och det är bara olika versioner av samma saker som pågår i alla städer i hela världen.

Jag får ofta frågor om varför jag valt att flytta hit. Speciellt när många här drömmer om Sverige. Det idealiseras som ett drömland, det moderna samhället, där man har livskvalité. Ibland kallas jag för ”tjejen från framtiden” när vi diskuterar t.ex. (avsaknaden av) digitala betalmedel och jag visar swish. Eller när jag efter att ha morrat åt varmvattensberedaren (som är kopplad till en gasflaska och man tänder med tändstickor) låter folk upptäcka att vi inte har sådana i Sverige (”hur får du annars varmvatten?!” ”öh… det bara finns i kranen. Jag vet faktiskt inte… Det har aldrig varit mitt problem. Det måste vara centraliserat på något sätt. Men det är en självklarhet att inte reflektera över detta när man bor i en vanlig lägenhet…”)

Jag har samma upplevelse nu som för första gången jag reste utomlands ensam som 16-åring, nämligen att jag gillar mig själv och mitt liv bättre när jag bor utomlands. Det är inte helt lätt att förklara känslan, men jag tror att mycket bottnar i att jag upplever att det finns mycket mer att upptäcka och göra här (det blir liksom mer intressant att gå på museum här än i Sverige) och att min personliga utveckling är mycket större. Jag har en mycket brantare lärokurva, då jag utvecklar både språkkunskaper, lokalkännedom och kulturell förståelse varje dag. För mig är det en källa till självförtroende. Och att tycka om mig själv.

T.ex. åkte jag förra helgen till FIDAE, som är Sydamerikas (?) största mässa för flygplan och rymdfarkoster. Den var verkligen enorm och hela världen var samlade där. Alla världens företag som sysslar med flygplan eller satelliter var där. Man kunde få titta på och provsitta alltifrån enorma militärflygplan (stora nog att transportera andra flygplan) från USA till gulliga svenska Gripen. Jag hade jätteroligt och är tacksam över att få ha upplevt en så märklig och speciell grej.

I Chile är jag betydligt mer benägen att göra saker för första gången. I Sverige skulle jag nog aldrig komma på tanken.

Men tusan, vad har jag gjort mot mig själv? Jag kommer för evigt älska och sakna Sverige om jag inte bor där, och känna detsamma om Chile den dag jag flyttar härifrån. Detta var en inre förändring som skedde redan 2012, och jag har under mellanåren i Sverige burit på en stark hemlängtan på att komma tillbaka hit. Men med två hem på varsin sida jorden kommer det alltid vara något som saknas. Åh, vad jag önskar att mina närstående hemma i Sverige kunde komma hit och få uppleva min värld här. Chile har verkligen något speciellt och unikt som förtjänar all kärlek.

Något annat jag kommit till insikt är att många saker som svenskar tror att de behöver är i själva verket något man verkligen inte alls behöver för att trivas i vardagen. T.ex den absurt höga standarden på bostäder i Sverige, som i sin tur tvingar upp bostadskostnaderna och tar bort möjligheterna för svenskar att ha råd med andra betydligt mer avgörande saker. Jag är lite tacksam för att människor klär sig ganska förskräckligt här (billigt och praktiskt), då det gör lite fysiskt ont i mig att svenskar köper märkeskläder. Att bränna 1000-talskronor på saker man faktiskt inte behöver är att indirekt välja att inte spendera sina pengar på att hindra sina medmänniskor från att leva i misär och/eller dö i förtid.

Det finns dock några saker som jag inte tycker att man klarar sig utan och som genuint frustrerar mig här (kom igen Chile! ¡Sí se puede!):

  • Riktigt kaffe med riktig mjölk. Nescafé är smärtsamt äckligt, men det går över till helt odrickbart när man slänger i satans pulvermjölk. Även riktigt kaffe, dvs Gevalia (som jag tagit till kontoret), blir bara knappt drickbart med pulvermjölk. Tillbringar för mycket tid med mina roomies för att hålla några åsikter hemliga, så de älskar att tjuta ”Hon tycker inte att det där ens är kaffe, det du försöker erbjuda henne!” när andra försöker bjuda mig på kaffe.
  • Varmvatten. Aghh. Har sedan igår varmvatten i lägenheten, för första gången sedan jag flyttade in för över en månad sen. Det känns helt fantastiskt att duscha i varmvatten.
  • Kryddor i maten. Ingen mat smakar någonting här. Okryddad kyckling med ris? MMmm.. Smakar… INGENTING. Mamma föreslog att jag skulle kunna bära omkring på kryddor i väskan och krydda maten själv. Jag har övervägt det, men problemet är att det skulle se väldigt märkligt ut, kanske t.o.m skapa konflikter. Av den anledningen har jag dock börjat laga mycket mer mat, då all mat som jag lagar själv är otroligt mycket godare än den mat jag kan få utanför hemmet (bortsett från lite specialiserade restauranger, som typ indiskt)
  • Ta av sig skorna inomhus. Det är inte bekvämt att ha skor på sig. Det är konstigt att ha skor inomhus, och man smutsar ner hela lägenheten. Jag försöker övertyga mina roomies, men förhandlingarna pågår fortfarande. ”Jag kan inte gå utan skor, då skulle mina strumpor bli smutsiga” (ehh inte om du slutar ha skor på dig inomhus… För då skulle källan till smuts också försvinna)
  • Täcke och påslakan. Herregud. Jag sover på nätterna, men mysfaktorn att hänga i min säng är betydligt mycket lägre. I Chile har man lakan, människa, lakan, filtar. Det andra/övre lakanet skrynklar sig lätt, och filtarna känns alltid sträva och fel. Typ för dammiga och att sängen inte känns ren/fräsch. Jag älskar verkligen hur ett fluffigt duntäcke känns mot kroppen. Och jag gillar att kunna byta påslakan varje vecka. Jag har försökt diskutera det här med chilenare, men de är helt oförstående. ”Jag tycker inte att det låter så nice? Jag har aldrig provat ett sådant där täcke, men jag kan inte tänka mig att en säng skulle vara skönare än vad den redan är. Det är jättemysigt att lägga filtarna under madrassen så att man liksom ligger inuti ett kuvert…” och själv säger man bara ”NEJ du förstår ingenting! Vänta bara, jag ska hitta ett täcke sen ska du få provsova med det!”Helt allvarligt så måste jag köpa ett täcke nu. Speciellt nu när vintern är på ingång känns det av hög prioritet.
12948482_10154070310677118_1853781602_o

Min säng

Lämna en kommentar

Filed under Chile, Hur det är att trivas i sydamerika, Kulturkrockar

”Vanliga” foton från mitt universitet

images (1)

images (2)

images (3)

hqdefault.jpg

images (4).jpeg

Jag beundrar mitt universitets revolutionära själ. Kanske fördomsfullt, men jag hade inte väntat mig att det skulle vara civilingenjörer som skulle leda kampen för ett förändrat utbildningssystem. Universitetet är visserligen speciellt med en ovanligt hög andel studenter från sämre socioekonomiska förhållanden. Dessutom är civilingenjörsutbildningarna 6-åriga*, vilket förstås gör att man har många år på sig att sätta sig in i utbildningspolitik under utbildningstiden, och är särskilt utsatt av den ekonomiska osäkerhet det innebär att studera i ett land utan studiemedel.

* dvs minst 7-åriga i snitt

Lämna en kommentar

Filed under Chile, Politik i sydamerika, Politik och samhälle

Kampen om att få min kropp tillbaka

Jag skrev det aldrig i bloggen, men mycket har hänt sedan det var som värst i februari när jag ville gråta av smärta varje gång jag använde fötterna/benen. Den tiden var brutal, då jag hade konstant dödsångest över möjliga orsaker till min polyneuropati. Hela mitt liv ställdes upp och ner. Numera vet jag att det inte är någon läskig genetisk sjukdom som kommer att ta kål på mig.

Tack och lov så har min kropp svarat på behandlingarna och jag har fått tillbaka förmågan att använda mina ben. Jag hade min första fylla sedan början av januari nu i fredags (nu när jag är medicinfri), och fick i mig en hel flaska vin av bara farten. Det var skönt och välförtjänt, även om det kändes ganska ovant.

Vilken annorlunda relation jag har till alkohol idag jämfört med för några månader sen. Jag tycker nu att vara nykter, även på helgen, är det normala. Jag har börjat uppskatta de möjligheter som finns man får av att aldrig vara full eller bakfull. T.ex jämnare dygnsrytm, mer energi, vakna tidigare på dagarna, färre dagar då man vill dega i pyjamas. När jag tvingades bli nykter i januari såg jag det som ett hemskt straff, som något jättejobbigt som jag behövde gå igenom och att jag behövde räkna dagarna. Jag ser det inte så längre.

Jag känner att jag har fått en nystart i mitt liv. En chans till. Jag har fått min kropp tillbaka. Jag har en helt annan syn på min kropp numera. Jag är så tacksam över att den är kapabel. Att den kan bära mig. Anledningen till polyneuropatin har visat sig vara förhöjda insulinnivåer. Det innebär alltså att min kropp inte bryter ner insulin som det ska, och det kan leda till diabetes.

För att förhindra framtida nervskador (och framtida diabetes) krävs förändring i både kost och motion. Således har jag skaffat både dietist och personlig tränare. Vilken tur att jag bor i Chile – för 215 kr i månaden har jag fri tillgång till ett gym och min PT som jag misstänker försöker ta kål på mig. Han ber mig göra sjukt brutala saker och han har en helt likgiltig röst när han pratar. Jag har konstant träningsvärk.

Min dietist har tagit bort ca 99% av all mat jag gillar och vår matplaneringar har främst bestått av att jag säger t.ex. ”Näää? Nej men skämtar du eller? Får jag inte äta banan för att det är för sött?” och ”EN HALV AVOCADO? EN HALV?!”

Mina middagar numera är lite kyckling, kalkon eller ”vegokött” tillsammans med gröna grönsaker, typ sparris.

IMG_0404.JPG

Mitt nya liv

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Chile, Hälsa, Mat och matvanor etc

Ljudföroreningar

Jag jobbar i en byggnad där universitetsförvaltningen finns. Det är en gammal byggnad med väldigt högt tak och mycket marmor, påminner framför allt om universitetshuset i Uppsala. Man kan i regel inte prata i normal samtalston i ”korridorerna” (stora öppna ytor, egentligen), då det ekar oerhört.

Strax innan lunch idag så hörde jag ett väldigt högt oväsen och blev imponerad över hur otroligt högljutt det var. Jag tänkte ”hur åstadkommer man det här?”.

När jag undersökte saken visade sig att ett gäng studenter befann sig fyra våningar nedanför, rakt utanför rektorns kontor, med säkert 20 trummor och ett gäng andra instrument, skrålandes för full hals till rektorn. De är nog inte så glada på rektorn, och rektorn blev säkerligen lite besvärad av denna imponerande kakafoni.

Övrig universitetspersonal himlade med ögonen, kallade på säkerhetsvakterna och sa ”nu igen…”. Det är så vana, att de inte längre stannar upp blir imponerade över detta. T.ex. undrar jag vart man fått tag på så många trumset. Och hur har man övertygat så många medstudenter att skriva låtar som låter meningsfulla men väldigt arga på samma gång?

Lämna en kommentar

Filed under Chile, Jobb, Kulturkrockar, Politik i sydamerika, Politik och samhälle